flickoremellan

sant. Jag uppdaterar bloggen !

 

Nu är jag ju hemma sjukskriven (se arbetsskygg) så jag kände att bloggen på nytt måste få liv. Jag får många påtryckningar om att skiva inlägg vilket är enormt stressande och gör mig totalt uppgiven. Enda anledningen till att jag inte skrivit är ju för att jag legat i koma sen sist.

 

Eller nått. Mycket har hänt!

 

För att summera livet som varit vill jag använda mig av min Iphones livsberättelse.

 

KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!

 

 

 

Det var den 5:e januari 2013 som jag fick en smsavisering, min nya Iphone väntade på mig nere på icas posthanteringvaddetnuänheter.

 

Med dunkande hjärta och lycka inom mig tog jag bilen ner (som för tillfället också är trasig) för jag är för lat för att gå.

 

I ett jesusskimmer fick jag det lilla paketet i min hand.

 

"Den här, den HÄR telefonen ska jag vara rädd om. Jag ska vårda den likt mina kommande kärleksbarn och bära den nära mitt hjärta" Inte bokstavligen såklart, jag vill ju inte få en hjärtinfarkt.

 

Första dagen gick helt utan missöden och jag kände att den här gågen går det vägen.

Följande text är en kort sammanfattning av min nya Iphone liv från dåtid till nutid. Jag har utelämnat bitar som kan vara upprörande för vuxna över 25 år att läsa, såsom svordomar, könsord, helt nya kombinationer av svordomar och könsord etc.

 

 

 

Jag har fått en ny Iphone, tjoohoo!

 

Jag tappade min nya Iphone inom en vecka i snön och ngn trampade på den så den sprack och blev fuktskadad. Den låg i snön i ca 2 timmar innan jag hittade tack vare "Hitta Saras Iphone som hon har tappat"

 

Jag gick emot ett bord och spräckte hela baksidan på min iphone två dagar efter den lekt i snön.

 

Jag tappade den i badkaret (fullt med vatten såklart) när jag låg och tittade på film

 

Jag tappade den i gruset här hemma och spräckte hela framsidan.

 

 

 

Så kan man sammanfatta allt jag upplevt de första 6 månaderna av 2013. Jag kan också berätta att mitt kontokort har varit spårlöst försvunnet i en månad, så igår bestämde jag mig för att beställa ett nytt. Jag skulle ändå ta ut pengar på banken så jag bad den trevliga bankmannen som var en kvinna att beställa ett nytt åt mig.

 

"Har du tappat bort det"

 

"Ja det har jag"

 

"Har du spärrat kortet"

 

"Öhh nej"

 

Blicken man får när man i min ålder inte spärrar kortet i samman millisekund som man förlorar det är samma blick som man, 7 år gammal, är den enda i klassen som ropar "JAAAA" när fröken frågar om någon inte gjort läxan.

 

Så hon valde att spärra kortet, självklart med mitt medgivande.

 

 

Så vad tror ni händer idag? När jag i jakten på en korsett, som jag måste ha för att jag ska ha en alldeles för liten klänning på mig i morgon när Tommy slutar skolan, letar i smutstvätten (man kan fråga sig varför en 24-åring letar i smutstvätten efter saker att ha på sig.. Detta är ett fenomen som min käre sambo har mycket svårt att förlika sig med) så ojsan hoppsan, glider mitt kort ur fickan på ett par byxor. 

 

 

Precis så här är mitt liv i alla situationer, hela tiden, varje dag vad som än händer. Och nej, att veta att mitt liv följer Murphys lag är inte en trygghet.

 

 

 

 

Suck

 

S